Ett sista andetag

Jag är i upplösningstillstånd. Eller kanske. Idag insåg jag att jag faktiskt borde och nog måste sluta röka. Gah. Idag kunde jag inte ens jogga 500 meter. Jag och Albin skulle jogga och min vision var att jag skulle briljera och vara ett praktexempel på att du faktsikt KAN röka och ha bra kondition. Men jag dog, jag var anfådd cirka 20 minuter efter det att vi kom hem. Efter en dusch i 30 minuter kände jag att jag möjligtvis kunde möta omvärlden igen. Jag gick de fyra långa stegen mot mitt rum och känner träningsvärken som en kraftig kramp. Detta är pinsamt.

Jag har alltså nu insett att jag idag har tagit mitt sista bloss. Herre gud. Eller..? Jag vet faktsikt inte riktigt om jag villl klara det. Jag tror det. Borde det. Men jag trivs så in i helvetes bra med det. Det kallas livsnjutning. Och det kallas beslutsångest. Mina naglar är nu nedbitna.

Det är även pisnamt att jag alltid tar i och överdriver. Min tanke är nu (trots att jag inte egentligen erkänner det, inte för mig själv) att det kommer bli bättre på en dag, om en vecka kommer jag att kunna springa en mil utan att överhuvudtaget andas tungt, jag kommer att bli sådära nyttig som alla andra. Jag kommer att äta ett grönt stort äpple som lunch och torkad frukt om jag känner ett enormt sötsug. Och eftersom jag nu är så jävla bra och nyttig och allt så kommer jag helt plöstligt att börja plugga, och få bäst i allt, och när jag ändå är igång kan jag ju göra upp en budget så att jag absolut inte slösar mer än vad jag behöver. Och helt plötsligt så väger jag 45 kg och är perfekt. Mina visoner blir aldrig verklighet. Och de är lite lustigt att jag verkligen aldrig, aldrig kan göra de ens en smula realistiska. Fattar inte hur ni andra alltid orkar? Jag trivs så bra med att röka, att äta godis och gosa och ligga i sängen hela dagen.

Vi får väl se.